Hemma igen efter ännu ett julbord och framträdande av städtanter och en lite bedrucken Ingmar Andersson, men det fanns dom som var värre. Direkt när Johanna hade ställt sig på scen så vinglade en ganska så berusad julbordsfirare upp på scen med Johanna och ville ta en liten svängom, men som tur är så är ju Johanna ganska så van att handskas med gubbar som har lite för mycket pruttare innanför västen.

Johanna makade ner gubben av scen och hennes riktiga gubbe Ingmar kunde beträda scenen och föreställningen kunde komma igång.

Foto. Maria G Nilsson.

Johanna är ju ganska van med gubbar som har pruttat på ordentligt med snapsen om man säger.

Julbord är alltid en spännande historia och man vet aldrig vilken form publiken beinner sig i, den berömda julsnapsen kan få vilken lugn kväll som helst att förvandlas till en jävla cirkus, och på julbordsgig ska man försöka uppträda så tidigt som möjligt.

Så ni som ska underhålla vid ett företagsjulbord, vad ni än gör kliv förfan inte upp på scen efter klockan halv elva! För då har julsnapsen tagit över showen och cirkusen är i fullgång!

Men ikväll gick det finfint, gubben som hoppade upp på scen fick några andra i personalen hålla fast resten av framträdandet så det gick bra, ja annars har han klivit upp på scen igen hur många gånger som helst och då hade det nog blivit en jobbig måndag på jobbet att se sina arbetskamrater i ögat efter sin stora show på scen.

Hehe den där julsnapsen vettu!

Nu är det ryggläge i soffan och lite No country for old men av bröderna Cohen, en mycket sevärd film!

Limmet har knappt hunnit torka sedan igår innan det är dags att ge sig ut i lördagskvällen för att släppa fram lite småstadslivs figurer som skall överaska ett företag och deras julfest, och som vanligt är det bara chefen som vet att vi kommer.

Personalen kommer sitta helt ovetandes och tugga köttbullar och skinka innan det är dags för Ingmar Andersson med fru Johanna att göra entre, än mindre vet ett par speciellt utvalda bland företagets personal att dom kommer bli uppbjudna på scen och uppvaktas på småstadslivs speciella vis.

   Foto: Maria G Nilsson

Ingmar Andersson våldsgästar ett företag och deras julbord ikväll, stackars folk!

Det lutar som sagt åt en ganska fartfylld lördagskväll någonstans i hälsingeskogen, men i vanlig ordning så är detta hemligt och vår lilla småstadslivsbuss rullar vid 18 tiden, men vart det talar jag inte om!

Nu blir det att slänga kull sig på soffan ett slag, läre nog vila lite om vi skall släppa lös Ingmar ikväll, HUA!

Värmer väl upp med liten fartfylld bit innan vi släpper lös Ingmar med alla sina pruttare! Hepp Hepp!!

När det brister och man börjar skratta på scen kan det vara riktigt jobbigt, man biter sig i läppen och försöker stå och tänka på supertrista saker som hänt i ens liv. Men inget hjälper och det där fruktade grinskrattet där man kvider och grinar fram skrattet kommer krypande.

Man kan knappt prata och folk börjar undra om man är ledsen eller bara blivit knäpp i huvudet för tårarna bara rinner och man får inte fram ett ljud.

En första gradens skrattattack är nog det värsta som kan hända om man står på en scen inför en fulsatt salong.

Och ska vi se över riskerna när en sådan skulle kunna komma så ligger ju vår sketch med 10-kronors teatern väldigt bra till, vid ett tidigare blogginlägg så berättade jag om att vi busade lite med Martina i den sketchen vid en föreställning i Bollnäs, hon har som mig och Christian mycket kämpigt med den scenen och skrattattacken ligger alltid och lurar.

Foto: Olivia Olsson Alfta

10-Kronorsteatern sketchen är en riktig pärs som är supersvår att genomföra vissa kvällar då skrattattacken kommer krypande i nått lömskt bakhåll.

För det första är det ju våra scenkläder som gör det mycket kämpigt då dessa kroppsstrumpor avslöjar varje liten kroppsdel utan att skämmas, sen skall jag bara se allvarlig ut i ansiktet under hela sketchen och repliker har jag typ inga alls. Så man har ju all tid i världen att stå och begrunda hur jävla vrickad denna scen är.

Christian har en bra teknik för att lura bort sin skrattattack, han brukar aldrig se varken mig eller Martina direkt i ögonen utan tittar på nått annat, vad vill jag inte veta. Och det har jag också börjat göra och det hjälper faktiskt, jag brukar fästa blicken på deras axlar eller öron, men ibland kan man inte låta bli och söker ögonkontakt med dom som resulterar till att skrattet kommer som på beställning, vidrigt alltså! man vill bara skrika rakt ut och bara garva hejdlöst i fosterställning på scengolvet, alltså fy helvete för vidriga skrattattacker som kommer när dom absolut inte är välkomna!

En som sagt en mycket svettig scen har det varit och ni kan väl få den här i ett filmklipp så får ni se själva vad jag snackar om, klippet är från Östersund och gamla teatern och denna afton klarade vi oss bra men kämpigt som fan ska ni veta, hua!!