Vi leker med tanken att SVT ringer oss på krogen.

LÅSNINGEN. (En påhittad historia)

Första avsnittet.

Det var torsdag och Christian stod vid stekbordet och stekte pannkakor och jag såg riktigt hur han led.

Telefonen ringde. Jag tittade på klockan och svor för mig själv-vem fan ringer fem minuter över tolv till en lunchrestaurang, jag svarade telefonen med en så vänlig och service inriktad ton jag kunde.

-Välkommen till Restaurang Renen det är Christer.

Efter telefonsamtalet skrattade jag lite för mig själv och kliade mig i huvudet.

-Shit alltså! vafan haha!

Christian tittade upp från stekbordet och pannkakorna.

-Vad är det!?

Det var Sveriges Television som ringde och dom ville veta mer om våra filmer.

Och redan nästa fredag vill dom att vi skall vara med i ett soff program på tv, där vi kommer att få berätta lite om oss själva och vad Småstadslivprojektet var för något.

Nästa fredag...

Nu satt två grabbbar med noll media träning på ett tåg på väg till Stockolm och tv-huset för att vara med i sitt första tv-framträdande. Skräcken började sakta krypa på dom.

Vi passerade dörrarna till tv-huset och plötsligt så stod vi där.

 Det var en ung kvinna som satt i receptionen och hon log mot oss när vi osäkert vandrade fram till henne.

-Hej! Välkommen till tv huset och vad kan jag hjälpa er med?

Eftersom jag stod lite närmare än Christian så var det jag som fick svara på denna kvinnas fråga.

-Vi ska vara på tv.

"Vi ska vara på tv!" Men vafan säger jag. Så kan man väl inte svara. jag måste väl för fan presentera mig. Och lite mer utförligt berätta varför vi är här. Jag tittade på Christian som stod bakom mig men han rörde inte en min.

- Okey men då måste jag få era namn så ska vi nog lösa det här.

Sa hon vänligt och jag kände hur en svett droppe letade sig ner från min panna.

Vid sminkningen före sändningen kändes det riktigt bra, vi vågade faktiskt dra några skämt där och det kändes som att all nervositet hade försvunnit. Och när vi sedan fick komma in till studion och sätta oss i tv-soffan kändes det ännu bättre.

Kameramännen rusade fram och tillbaka och riktade sina kameror. Med fem minuter kvar till sändning så kommer en av kameramännen fram till oss och ber oss att inte se in i kamera 2. Det är den kameran som kommer riktas mot oss alla tre i studion, och för att få en bra bild så skulle vi inte kolla in i den för att inte se tv-tittaren rakt i ögonen, det är inte snyggt i tv!

 Jag tittade på Christian som satt där bredvid mig i tv-soffan, vi log mot varann. Fan det här kändes ju riktigt bra, vi är nog kanske gjorda för tv och nöjes branschen ändå.

Men då som en kniv i ryggen kom vrålet som krossade allt lugn vi kände.

-30 sekunder till sändning!

På ett ögonblick försvann allt lugn, och om 30 sekunder skulle hela Sverige kunna se våra skräckslagna ansikten och höra vad vi skulle säga.

” Och vafan skulle vi säga??!!”

Programledaren började med att presentera oss och det var jävligt skönt att vi slapp det, han var dessutom väldigt påläst. Sedan såg han på oss och ställde en fråga. En fråga! vi skulle alltså öppna käften och prata direkt i tv!

- Ja nu är vi mycket nyfikna vad Småstadsliv är för något?

Det var då det hände”LÅSNINGEN” Jag kände hur jag liksom lämnade min kropp och svävade upp i tv-studions tak. Jag såg hur programledarens näsborrar tornade upp sig som två gruvhål där jag och Christian körde in med en sjukt liten truck och gömde oss.

Det kändes som en evighet och frågan var fortfarande obesvarad.

Jag tittade försiktigt till höger om mig där Christian satt, men det jag fick se var en  Christian som stirrade rakt in i kamera 2 med öppen käft och ett skräckslaget ansikte. Då förstod jag att han inte tänkte svara på denna fråga.

Så nu var jag lämnad ensam i denna fråga och nervositeten sköljde över mig hänsynslöst.

Jag vinklade till tungan i munnen och svarade knappt hörbart och med en röst som darrade som en vibrator.

-Jarru? det är sjukt.

Programledaren blir tyst för en stund och skruvade på sig där han satt i soffan och med ett stelt leende vände han blicken mot Christian och ger honom nästa fråga.

- Men du då Christian vad kan du säga om Småstadsliv?

Christian som fortsätter att stirra in i kamera 2 med öppen käft svarar ännu otydligare.

- det är roligt.

Programledaren börjar skruva på sig ordentligt nu och inser att dessa två blockade supernervösa pojkar skulle bli ruskigt svårt att intervjua denna morgon. Det är då jag gör det!

Jag tar av mig mina byxor och sätter mig i skräddarställning på det lilla bordet framför tv-soffan och sjunger låten Vitare än snö med Lasse Stefanz, Christian är inte sen att hänga på och tar även han av sig sina byxor och börjar göra jättefina kullerbyttor i tv-soffan. Låsningen och hysterin är total när programledaren förgäves försöker stoppa oss i vår vackra sång och stiliga akrobatik.