Idag är det lite hemmajobb med lite manusskrivning för sedan klockan 17.00 börjar filminspelningarna nere på byn med Jonny Borgf, sen ser att jag har fått en fråga här via mail där en person undrar varför det står i eftertexterna till vår första film småstadsliv att filmen tillägnas dig Emil, den frågan skall jag besvara nu.

   "Denna film är tillägnad dig Emil"

"I den andra änden av telefonen hör jag en helt förkrossad röst som knappt kan prata, allt som kan uppfattas som ord försvinner i ett otröstligt gråtande, jag hör att det är min syster"

Jag hade jobbat hela juldagsnatten på min krog där vi både haft nattklubb och liveband i form utav Perssons Pack, så när jag somnade den natten så gjorde jag det ovaggat och nöjd med kvällens arrangemang.

Men så plötsligt ringer telefonen!

Vem fan ringer så här tidigt till mig som jobbat hela juldagsnatten, men nånstans i min irritation så finns där en oro i kroppen som gör att jag går upp och svarar väldigt snabbt trots allt, för jag har tänkt mycket efter det som hände att i egentligen så skulle jag lika gärna ha låtit ringsignalerna ringa ut och tystna, och låta den som ringer få sitt samtal obesvarat. Men nått sa mig att svara denna gång trots mina få timmar av sömn så jag lyfter på telefon och svarar.

-Ja Crille.

I den andra änden av telefonen hör jag en helt förkrossad röst som knappt kan prata, allt som kan uppfattas som ord försvinner i ett otröstligt gråtande, jag hör att det är min syster. Till sist ger hon upp och ger telefonen till sin man som får meddela mig det ofattbara och fruktansvärda som har hänt. Jag kan än idag höra hans tunga stämma säga

-Christians bror Emil är död...

Känslan att få något som du omöjligt kan greppa eller ens föreställa dig ska du nu hantera och bearbeta och försöka få en förklaring till i samma sekund som chocken och sorgen slår på med full kraft.

Jag minns att samma dag som jag fick beskedet så stod jag på krogen för att sälja biljetter till kvällens Annandagsjul evenemang, gästen som ville köpa biljetterna stod på andra sidan bardisken och väntade, jag började bläddra bland biljetterna i den lilla väskan och det är då det sköljer över mig, jag blir som förstenad och kan inte se upp från biljettväskan och tårarna börjar rinna hejdlöst nerför mina kinder.

Kvällen före hade Emil på min krog roat sig med sin storebror och alla sina kompisar, och nu var han borta.

Meningslösheten och hopplösheten tar över innan jag känner en hand på min axel och jag ombeds att gå in i köket, en av min personal tar över och hjälper vår gäst med biljetterna, jag tittade aldrig upp från biljettväskan och försvinner in i köket med mina tårar.

Emil var min kompis och Christians lillebror, jag har så många roliga minnen med Emil att jag skulle kunna fylla sida efter sida av allt vi gjort när vi var ute på våra rövarstråt.

"Brottarturnen på midsommarafton" "Dalarna runt i killeremissbussen" "Allram och höjdarna" m.m

Allram och höjdarna mitt på dan och sådär lagomt berusade tyckte vi var skoj.

Han hade exakt samma humor som vi övriga i gänget, vi kunde sitta timmar efter timmar och måla upp karaktärer och situationer som vi ser idag i småstadslivsfilmerna och bara skratta så tårarna rann.

Fastän Emil aldrig fick möjligheten att se våra filmer så kan jag ändå höra hans underbara skratt till det vi gjort, han skulle älskat det och garvat ikapp med oss.

Men ska jag vara ärlig så tror jag nog han vet och har sett det vi gör där han sitter på sitt moln däruppe och dinglar med sina ben, sen skulle jag heller inte bli förvånad om Emil har nått att göra med denna enorma framgång, för ibland känns det som att det är någon eller nått som hjälper oss däruppe.

   Han sitter nog däruppe och skrattar gott till våra filmer.

Jag vet inte riktigt hur lång tid efter Emils tragiska skoterolycka vi tog upp diskussionen igen om att göra den där filmen vi hade pratat om(första småstadslivfilmen) men jag minns att det var Christian som tog upp det.

Och det jag sa nu var nog vad Christian tänkte och ville med det hela att göra det för sin lillebror.

Jag såg på Christian där i köket på folkan när han tog upp det..

"Ska vi göra den här filmen då gör vi den för Emil"

Filmen Småstadsliv.

"Denna film är tillägnad dig Emil"

Och nått som både jag och Emil gillade skarpt var Håkan Hellström.

Hemma efter en lång filminspelningsdag där vi både sett tårar och ett tufft hårdrocksband vid namn

Gravediggers In Pain With Kill födas, och ni behöver väl inte gissa väldigt många gånger för att lista ut vilka grabbar som ligger bakom detta tuffa hårdrocksband.

Sen har filmteamet besökt ett ställe man ogärnar tillbringar sin vardag, för på det här stället vistas bara dom som gjort sig förtjänt av det och det har Uno gjort.

Uno sitter inne och ska göra det en mycket lång tid.

Den nya filmen kommer beröra och väcka frågor som kommer provocera och locka till debatt, men detta är något som vi känner att vi måste göra.

För sånna som Uno kan inte! Får inte! Ska inte! Vistas på samma gator som vi anständiga människor vandrar på.

Det är inte värt det! för det är jag nästan säker på...

Dagen innehöll åxå tårdrypande farväl och två förhoppningsfulla förvuxna hårdrocksynglingar som drömde sig bort bland slutsålda arenor med tusentals skrikande fans.

Ett band har kommit till denna värld för att erövra och tända en slumrande genre med nitar och skrikande elgitarrer För "Gravediggers in pain with kill is here to stay"

Morgan och Kenta är redo att erövra världen.

En dag med framtidstro blandat med en brutal verklighet och den nya småstadslivfilmen gräver vidare i småstadsmyllan för imorgon hoppar en gammal bekant in i filmen.

Det är dags för lite Jonny Borgf in action imorgon!

Nu skall jag försöka få bort mustachlimmet efter dagens insats som Örjan Bengstfors, helvete vad den där skiten sitter!

Jara ska vara a, sen får ni gärna önska lite på vad jag skall skriva och berätta om, det är kanske nått ni undrar över och skulle vilja höra mer om.

Jag bjuder på en jävligt skön låt sålängen, hörs på!